Prince Charming
Sagt hundra gånger tror jag att jag är sämst på att blogga, men har liksom inte haft nått vettigt att säga. Jag vill inte bara blogga om vad jag har gjort under en dag eller vad min outfit är. Jag vill del ge mig av mina tankar när jag har något jag verkligen vill dela med mig av. Och just nu kände jag för att skriva av mig, sånt där som är svårt att sätta ord på men är lättare att få ut i text.
Jag är en romantisk jävel som älskar kärlek, faktum är att jag nog har jagat kärleken.
Jag var mer kär i kärleken än i själva personen. Under mina år som tonåring har jag kastat ut min kärlek till personer jag trodde kände på samma sätt som mig, det visade sig vara fel. Jag fick alltid se kärleken ligga söndertrampad på marken framför mig.
När jag flyttade från Västervik till Västerås tänkte jag att det skulle bli en slags vändning, nya människor, ett nytt jag, en helt ny start, som ett blank papper. Till en början trodde jag på det också, men det visade sig bli exakt samma visa.
Så till slut bestämde jag mig, jag bestämde mig för att vara kall, allt som var kärlek valde jag att vända ryggen till. Jag hade blivit sårad så många gånger och vågade inte ta den smällen igen, så att stänga av alla känslor skulle kännas lättare. Jag skulle aldrig bli ledsen igen, det skulle vara simpelt och inget tjaffs.
Det där alla säger om att "plötsligt händer de", det var bullshit, nån klyscha jag inte alls trodde på.
Men så en dag hade "han" skrivit och jag svarade inte, för jag skulle vara kall, skulle inte p några omständigheter släppa in någon igen. Men när jag gick in och tittade på honom så kunde jag inte längre låta bli, jag höll honom på sträckbänken i två veckor innan han fick ett "hej" av mig. Det var något med honom som fick mig att bli sådär varm igen, jag som vart en isbit under en längre tid hade plötsligt börjat smälta. Det var något med hans blick, hans hår, hans annisktsdrag. Första gången vi sågs var på nyårsafton och jag har nog aldrig varit så nervös men ändå så lugn. Jag tänke för mig själv att fan ta dig om du sabbar det här! Sen den dagen har det vart vi, jag och min egna prince charming. Jag kommer aldrig glömma första gången han sa att han älskade mig. Vi hade festat för att fira att han fyllde år, jag blev full och gjorde bort mig. Jag hade aldrig skämst så mycket i hela mitt liv, det enda jag tänkte på var att nu skulle det vara över, efter det här kommer han inte vilja ha mig. Vi tog en taxi hem till honom och jag la mig uppgivet på soffan, sen hör jag hur han säger "jag vet att du inte vill höra det här just nu" och jag kände bara hur jag ville börja gråta, jag var nästan på väg ut ur lägenheten för att ta mig hem och då hör jag hur han säger "jag älskar dig", jag fattade verkligen ingenting så jag var tvungen att fråga "sa du att du älska mig?". Då förstod jag att han är mannen i mina drömmar, någon som älskar mig för mig.
Oscar har allt jag vill ha, jag märke nu i skrivande stund att det inte går att uttrycka även i text. Det kittlar i magen hela tiden varje dag, när jag inte är med honom och när jag är med honom.
Han är det bästa jag vet och inte en dag vill jag vara utan honom. Jag är lycklig nu!
